Uppsala-Stockholm, 15.39.
Här sitter jag.
På samma tåg som du försökte hinna med.
Samma tåg som du borde ha hunnit med.
Som skulle ha tagit dig vidare, framåt hem. Mot nya platser och upplevelser. Mot nya människor som borde ha haft den oerhörda turen och lyckan att få dela ditt storslagna leende och din energi. Människor som borde ha fått möjligheten att smittas av dig, din person.
Jag tycker så synd om alla de människorna. De är ofantligt många, och de kommer aldrig få veta vad de just gått miste om.
Jag vet. Jag vet hur du kan värma upp ett iskallt klassrum bara genom att visa dig i dörröppningen. Jag vet hur dina färgstarka kläder och filosofier kring allt och inget kan göra vilken grå vardag som helst inspirerande och få allting att verka enkelt och möjligt.
För dig verkade det mesta vara möjligt, och den övertygelsen bar du som konfetti i dina fickor. Hur yvigt och generöst du än kastade den omkring dig tycktes den aldrig ta slut. Den fastnade i våra kläder, i våra hår, fyllde våra lungor när vi andades in och lämnade oss i ett rus som inget nikotin i världen skulle kunna åstadkomma.
Fem små ljus stod på perrongen.
Fem små, vita ljus och ett kort, tätt intill varandra invid stationshusets stenfasad. De fyra minsta hade blåsts ut av fredagseftermiddagens isvindar och såg ut att blygsamt värma sig i det tappra sken som det största ljuset fortfarande orkade ge ifrån sig. Jag tände de små igen.
Överallt skyndar folk. Alla verkar ha bråttom. Vidare, framåt, hem.
Mobiltelefoner, middagsplaner, klirr i lila plastkassar, barn som gråter och vänner som skrattar åt någon pinsam dansgolvsanekdot från gårdagens äventyr på Stockholms nation. Miljoner snabba ben halkar förbi.
Och fem små ljus berättar en tyst historia om en stråle som solen tappat bort.
Kortet säger att hon heter Lisa.
Vi skulle ha setts i veckan. Tagit en fika och firat att vi skulle få vara i samma stad igen och dela vardag även på den här sidan av världshavet. Vi skulle ha bubblat minnen från i höstas. Tango, linser och pumpa, vackra vänner och gött kött, cervezas och bicicletas. Vi skulle ha skrattat åt fem stelfrusna nordbor som blir utkörda ur trapphus av argentinsk polis klockan halv fem på morgonen, och så hade vi påmint varandra om Banessa, med sin outtömliga omtanke och middagen med hennes vän. Och sen hade vi gjort upp nya planer. Storslagna och lite naiva förstås, men fullständigt möjliga och verkligt sanna. Istället hör jag en professor föreläsa om utbud hit och efterfrågan dit, och allt jag vill är att ställa mig upp och fråga vad fan en jämviktspunkt eller en lag om marginalprodukter är värt nu. Vad kan de egentligen förklara?
De som är kvar i Buenos Aires skriver att det som har hänt känns så overkligt därnerifrån andra sidan jorden. Och jag svarar att ingenting är mer begripligt här i ditt land, i din stad, på den här perrongen. Jag sitter här, 15.39, på det tåg du försökte hinna med, som du borde ha hunnit med. Tåget som skulle ha tagit dig vidare, framåt, hem.
Och jag kan inte förstå.
Min väska sitter bredvid.
På din plats.
Ingen här vet vad de just har gått miste om.
Hur mycket varmare vagnen kunde ha varit.
Men jag vet vilken tur jag hade,
Vilken otrolig tur alla vi i Buenos Aires och Pichincha 1035 hade.
Och fem små ljus lyser på perrongen.
